Hur hänger det ihop? Om jag förstår att det är jag och bara jag som har rätt att besluta över min kropp, mina val, min framtid så faller många bitar på plats. Om jag däremot lämnar över all beslutsrätt till aldrig så snälla föräldrar, assistenter eller boendepersonal så blir det jättesvårt att försöka hitta såväl kärleks- som vänskapsrelationer där jag är en jämnbördig partner. Vi övar på små beslut för att bana väg för de stora.

HBTre arbetar utifrån den mycket roliga och tidskrävande idéen om att det är individen själv som bäst vet vad hen önskar veta mer om. Det innebär att vi kommer till en grupp utan en färdig agenda. Låter det flummigt? Kaosartat? Tvärtom, våra år med arvsfondsprojektet visade att det gick över förväntan. Den största bromsklossen i arbetet var vi själva och vår egen brist på tålamod. Mycket av svårigheterna att arbeta på det här sättet är tidspressen jag förmodar att alla projektledare känner. Vi ska prestera. Leverera. Gärna kunna visa siffror och alldeles för påkostade broschyrer i fyrfärgstryck samtidigt som det som är allra viktigast att mäta glöms bort. Vad har allt detta med sex- och samlevnad att göra? MASSOR!

Hur gick det sen? Jag fick i uppdrag att skriva en metodbok om sex- och samlevnad. Den blev klar i vår och nu ska vi försöka hitta något förlag som vill ge ut den. Bokens syfte är att få alla oss som arbetar med målgruppen att bli lite bättre på att granska våra egna motiv och fundera över hur vi påverkar våra elever. En del kommer kanske att tycka att det är väldigt kontroversiellt, andra kommer att bli inspirerade.

Utan mina elever hade det aldrig blivit något projekt överhuvudtaget. Det är inte jag som har format projektet, det är de själva. Varenda grupp har varit unik, varenda elev har haft sina mål och sina drömmar. Boken hade varit stört omöjlig att framställa om jag inte fått älta, tjata, testa och intervjua massor med elever, assistenter, fritidsledare, lärare och föräldrar. Jag ville skriva något som gick att använda, inte en bok om mina egna idéer fö idéer har vi ju alla men det är inte säkertatt andra nappar på dem. Nu blev det istället en bok som handlar om att våga lämna ansvaret till dem frågorna berör. Den är proppfull av exempel på hur eleverna resonerat, vad föräldrarna tyckt och hur vi påverkar med våra mer eller mindre omedvetna fördomar.

Svalövs gymnasieskola - Allt är möjligt, alla har utvecklingspotential, alla har egna mål. Jag tror att eleverna känner av hur mycket deras lärare bryr sig om dem och det spelar stor roll. Filbornaskolan med en enormt heterogen elevgrupp. Fantastiska, underbara mentorn Annika Pramborn som lägger ner hela sin själ i en sinnrik kombination av uppmuntran och mentalt piskande. Fritidshemmen i Lund, framförallt 5:an vars personal verkligen trivs och älskar sina jobb. "När jag sitter ensam i ett rum och ungdomarna pratar med varandra i ett annat, då har jag verkligen lyckats förstår du" säger en fritidsledare och det är så sant. Många av eleverna är alldeles för bundna till vuxen personal som byts ut istället för att lära sig skapa kontakter med jämnåriga och få ett rikt kompis- och kärleksliv. Fantastiska föräldrar. Tänk att ni har litat på mig.